Tänkte lite extra på detta..

Det är väl väldigt ofta yta mot yta möts, även i "verkligheten". Grannar som pratar om vädret. Arbetsmöten, mingel osv. Man spelar olika roller. Precis som i Damernas Värld. Det är inte så ofta det är "på riktigt"..

Jag tror alltså att det inte främst är mediet utan det sociala sammanhanget som avgör hur personlig man kan vara i mötet.

Fast ofta kan man gömma sig i det digitala mötet. Kroppsspråket och den direkta reaktionen försvinner - men istället får man möjlighet till eftertanke. Detta kan trivialisera mötet, men också berika det, eftersom du får tid att tänka, tid att hämta svar från ditt innersta. Konversationer "live" kan ibland bli ytliga pga kravet på snabba reaktioner, och det sociala trycket att hålla masken.

Och den som läst Mozarts brev (fnns förstås utgivna) kan man se hur brevet som medium används omväxlande för enkla administrativa transaktioner, för skämtsamma finurligheter, och för djupt allvar. Precis som hans musik alltså!

Det är nya spelregler på nätet, nya sätt att vara.
Läs mer på hennes egen blogg.

1900-talet var det decennium då en stor del av mänsklighetens kultur förpackades och industrialiserades av en industri som till slut bara bestod av några få bolag. Några blev väldigt rika på kuppen, men de allra flesta blev degraderade till passiva konsumenter, sittandes i TV-soffan, matade med efterapningar och uppföljare enligt en modell som utarmat vårt kulturliv och därmed vårt samlade människovärde.

Men efterapningar kan vara något annat än Polisskolan 8.

Därför, se den här filmen, och stöter ni på Horace, som uppenbarligen stelnat en aning i fracken och inte tror ett dugg på remixkulturen, så tipsa honom också. Tipsa honom om hur snille och smak kan te sig i modern tappning, något annat än 1800-talets romantiserade syn på ensamma genier. Lars Gustafsson har redan förstått, och behöver därför i motsats till Horace inte skämmas för att han råkar vara intellektuell.

A remixer’s manifesto

1. Culture always builds on the past
2. The past always tries to control the future
3. Our future is becoming less free
4. To build free societies you must limit the control of the past

Här är filmen, i nio delar: RIP: A remix manifesto

Puh, första träningspasset avklarat efter semestern…

Jag är 14 år. Och går i skolan som alla andra. Skolan går man ju i nästan hela livet. Förr i tiden var gränserna märkligt tydliga. Plötsligt slutade man skolan, med en examen, som om det inte fanns något mer att lära sig.

Och man fick betyg också, blev bedömd av några få lärare, som om inte övriga världen var i stånd att göra en egen bedömning. Då fanns fortfarande tron på enkla svar. Sant eller falskt. Godkänt eller inte godkänt. Numera finns ju det mesta man gjort kvar. Det digitala fotavtrycket, som visar en mer komplex, men sannare bild. Och bedömningen kan göras från fall till fall. Det beror ju på vad man är ute efter. Och vem man frågar. Detta var en del av utvecklingen av demokrati 2.0, då de flesta former av myndighetsstämplar försvann och ersattes av det kollektiva medvetande som uppstod när vi kopplade ihop oss. Och det faktum att vi numera är så tätt sammanflätade minskar ju även trycket på individen. Det mesta gör vi ju ändå tillsammans.

Wikipedia blev första exemplet på den kollektiva förmåga människan besitter. Att det bara är några få promille som bidragit med faktisk information spelar ingen roll. Ihopkopplade med alla, är en promille en enorm resurs, som dessutom blir extra motiverade av den riktigt stora massan läsare. Detta har blivit en etablerad modell. Det är väldigt få företeelser där du har personligt ansvar. Och väldigt få områden där du inte har rätt att delta. Förr i tiden skrattade man tydligen åt flygplan utan piloter. Vi vet ju numera att tusen tioåringar landar ett plan bättre än ett par piloter. Det var onlinespelen som gjorde oss medvetna om kraften i den kollektiva intelligensen, även om det tog lång tid innan poletten trillade ner hos 1900-talarna.

Som 14-åring går jag fortfarande i skolan en stor del av min tid. Varje dag går jag till klassrummet, det heter ju fortfarande så - gamla begrepp har en märklig förmåga att hänga kvar. Klassrummet, rummet för lärande, är en arena med tiotusentals deltagare. Det är en blandning av mitt sociala nätverk och andra resurser. Här finns pedagoger förstås. Och experter. Mina föräldrar är ofta här. Och all information som jag och alla andra skapat på vägen. Och mina mentorer finns här, och kan se att jag är närvarande . Det är ju fortfarande så att den äldre generationen har behov av någon form av kontroll. "Man vill ju inte ha en flumskola". Därför behöver jag vara närvarande enligt ett schema(!). Jag fattar inte varför, men så är det i alla fall. Virtuell närvaro är ett krav fyra dagar i veckan. Men oftast sitter vi ändå tillsammans "på riktigt", som mormor fortfarande säger. Mentorerna har alltid koll på både fysisk och virtuell position, men var jag befinner mig mentalt kan de i alla fall inte kolla

Eftersom jag är 14 år har jag även börjat jobba. Som lärare förstås - det blir ju alla som kan något. Jag ägnar säkert hälften av tiden i klassrummet som lärare. Och förresten är gränsen mellan elev och lärare numera raderad. I den konversativa världen är ju ett utbyte alltid ömsesidigt. Jag jobbar även som fildelare, dvs kulturspridare. Jag sprider mest musik, och får förstås betalt av artisterna som tack för hjälpen. Mitt tredje jobb är som affärutvecklare. När den gamla upplevelseindustrin inte klarade anpassningen till kopieringssamhället, tog kulturkonsumenterna saken i egna händer och började skapa nya affärsmodeller i öppna forum. Eftersom det fortfarande är svårt att få etablerad affärsverksamhet att själva tänka i nya banor, är affärsmodeller något av en hårdvaluta. Som varumärken på 1900-talet säger mormor.

Connections tillför i detta fall funktioner för att stödja det pedagogiska arbetet - dvs själva lärprocessen. Med connections blir lärprocessen berikad med möjligheter att dela med sig, interagera och konversera. Den fysiska skolana nödvändiga uppdelning i klasser, där lärprocessen hanteras i avgränsade klassrum, kan kompletteras med helt nya modeller där till exempel elever blir lärare åt varandra, där virtuella och till och med globala klasser lätt kan skapas, och där lärarens arbete och framförallt lärandet effektiviseras på samma sätt som i andra moderna, nätdrivna organisationer.

Verktyg som Connections kan revolutionera kärnverksamheten för alla som arbetar med kunskap. Våra datorer är sedan länge ihopkpplade med varandra. Våra administrativa system kämpar, med varierande framgång med att koppla ihop användarna med de formella processerna. Connections och annan social programvara kopplar ihop människorna med varandra. Det är ett IT-stöd helt och hållet inriktat på människor.

"Använd endast betrodda källor" (= Kolla på pirate- eller student-bay om boken finns för nerladdning, för wikipedia skapat av kreti och pleti kan man ju inte tro på)

Förhållningsorder jag såg i en elevuppgift för gymnasiet. Men är det en rättvis bild av skolans förhållande till IKT och informationssamhället?

I veckan släpptes API:et libspotify som kanske inte är så fritt som namnet antyder, men ändå ett steg i rätt riktning. Libspotify är ett C-bibliotek utan källkod avsedd för att bygga Spotify-klienter. Vad man kan vänta sig är integrationer med andra applikationer, som tex drar nytta av sociala nätverk.

Spotify kommer alltså fortsätta att äga kanalen mellan klient och server. Enligt Spotify kommer dessa klienter dessutom i nuläget endast fungera för betalande premiumanvändare, och får inte användas i webbapplikationer eller i mobila klienter. Ur terms of use:

“Approved Device” means desktops, laptops and netbook PCs and such other devices that we permit as notified to you from time to time. Approved Device does not include any mobile wireless handset or any other internet-enabled device that is designed to be handheld.

…

[you may not] attempt to embed or integrate the API into any website or otherwise allow access to the Service via the web rather than via the Application.

På grund av den C-baserade client/server-tekniken är biblioteket inte plattformsoberoende. Libspotify kommer i första vändan att vara tillgängligt på 32-bitars Linux/Intel. Detta beror troligen inte på att man drivs av någon anti-windows-ideologi. Spotifiys egen klient finns ju inte på Linux. Snarare vill man åt det öppna plattformsoberoende hacket Despotify.

Men även om man öppnar ett hål i ena änden, är det fortfarande stängt i den andra, vilket innebär att varken användare och fria artister kan bidra med eget innehåll på egna villkor. Användarna förblir konsumenter och oberoende artister får hitta andra kanaler. Dessutom måste man se upp med inlåsningseffekten. Libspotify-klienter kommer att vara bundna till Spotify (premium) som har monopol på distributionen, som kan bestämma vilka klienter som får användas, och som därför naturligtvis har de stora skivbolagen hängande bakom ryggen. Dessa vill ju inte bli sittande med svarte petter vilket händer om en alltför stark mellanhand kan diktera villkoren. En mer användardriven och öppen strategi vore bättre för en kreativ musikkultur, med det är kanske inte det som är fokus för Spotify.

Skittles "webbsida" lägger sig som ett lager på andra populära kanaler som youtube och twitter.

Web 2.0 innebär bland mycket annat att nätet kommit att handla mycket mer om flöden och kanaler än om platser. Vill man träffa människor, till exempel kunder, är det inte längre ett snyggt "huvudkontor" i form av ett bra domännamn med en officiell webbplats som är det viktigaste. Istället gäller det att hitta ut till de kanaler där använder rör sig, och dessutom att rätt förstå kulturen i dessa. Webbnärvaro handlar alltså inte om att etablera sig på en plats, kontrollera den och stanna där.

Så Skittles.com gör kanske helt rätt som har kontoret "på fickan".

Direktlänken till min blogg är http://connections.logicalive.com/blogs/brandelld/

Vi svenskar är som vi är, en blandning av sundhet, självgodhet och vemod:

• Internet = connected computers
• Web 1.0 = connected information
• Web 2.0 = connected people

Kanske är det så att den stora framgången för sociala medier fått DN att fundera över sin identitet. Om man numera får finna sig i att vara nummer två på allt, vad kan man kontra med? En kritiskt granskande attityd kanske, tendentiösa artiklar, med ett tydligt budskap till genomsnittsläsaren, som senaste halvåret på ett för tidningarna hotfullt sätt börjat lära sig hantera andra informationskällor:

"Det är VI som är de trygga medierna. Vi är inte köpta. Vi får inte betalt för att skriva (eller, det får vi ju, men inte på det sättet fattar ni väl!). Med DN vid frukostbordet är ni i trygga händer."

Nej, DN, det är nog lättare att köpa massmedia än bloggosfär. Och maktkampen fortsätter. Kampen mellan 1900-talets etablissemang och de som hittat ett nytt liv i den nya digitiala eran. Media, musik- och filmindustri, rättsväsende, politiska parlament - alla är numera satta under lupp…

Krockarna sker på flera plan: Juridik mot teknik. Gammalt mot nytt. Långsam framställning mot blixtsnabb rapportering via alla nya kanaler. Händelsen har seglat upp som nr 1 på twitter.

Men som skådespel är detta en konflikt utan symmetri. Parterna är alltför olika, och detta faktum är stundtals bedövande. Och i periferin pågår den mer intressanta debatten om upphovsrätt kontra frihet och om befästandet av förhållandet producent-konsument kontra den nya deltagarkulturen.