abrakadabra

När detta publicerades befann sig följande historia i en tänkt framtid, som inte behöver bli sann, men som just då kändes någorlunda attraktiv

Jag är 14 år. Och går i skolan som alla andra. Skolan går man ju i nästan hela livet. Förr i tiden var gränserna märkligt tydliga. Plötsligt slutade man skolan, med en examen, som om det inte fanns något mer att lära sig.

Och man fick betyg också, blev bedömd av några få lärare, som om inte övriga världen var i stånd att göra en egen bedömning. Då fanns fortfarande tron på enkla svar. Sant eller falskt. Godkänt eller inte godkänt. Numera finns ju det mesta man gjort kvar. Det digitala fotavtrycket, som visar en mer komplex, men sannare bild. Och bedömningen kan göras från fall till fall. Det beror ju på vad man är ute efter. Och vem man frågar. Detta var en del av utvecklingen av demokrati 2.0, då de flesta former av myndighetsstämplar försvann och ersattes av det kollektiva medvetande som uppstod när vi kopplade ihop oss. Och det faktum att vi numera är så tätt sammanflätade minskar ju även trycket på individen. Det mesta gör vi ju ändå tillsammans.

Wikipedia blev första exemplet på den kollektiva förmåga människan besitter. Att det bara är några få promille som bidragit med faktisk information spelar ingen roll. Ihopkopplade med alla, är en promille en enorm resurs, som dessutom blir extra motiverade av den riktigt stora massan läsare. Detta har blivit en etablerad modell. Det är väldigt få företeelser där du har personligt ansvar. Och väldigt få områden där du inte har rätt att delta. Förr i tiden skrattade man tydligen åt flygplan utan piloter. Vi vet ju numera att tusen tioåringar landar ett plan bättre än ett par piloter. Det var onlinespelen som gjorde oss medvetna om kraften i den kollektiva intelligensen, även om det tog lång tid innan poletten trillade ner hos 1900-talarna.

Som 14-åring går jag fortfarande i skolan en stor del av min tid. Varje dag går jag till klassrummet, det heter ju fortfarande så - gamla begrepp har en märklig förmåga att hänga kvar. Klassrummet, rummet för lärande, är en arena med tiotusentals deltagare. Det är en blandning av mitt sociala nätverk och andra resurser. Här finns pedagoger förstås. Och experter. Mina föräldrar är ofta här. Och all information som jag och alla andra skapat på vägen. Och mina mentorer finns här, och kan se att jag är närvarande . Det är ju fortfarande så att den äldre generationen har behov av någon form av kontroll. "Man vill ju inte ha en flumskola". Därför behöver jag vara närvarande enligt ett schema(!). Jag fattar inte varför, men så är det i alla fall. Virtuell närvaro är ett krav fyra dagar i veckan. Men oftast sitter vi ändå tillsammans "på riktigt", som mormor fortfarande säger. Mentorerna har alltid koll på både fysisk och virtuell position, men var jag befinner mig mentalt kan de i alla fall inte kolla

Eftersom jag är 14 år har jag även börjat jobba. Som lärare förstås - det blir ju alla som kan något. Jag ägnar säkert hälften av tiden i klassrummet som lärare. Och förresten är gränsen mellan elev och lärare numera raderad. I den konversativa världen är ju ett utbyte alltid ömsesidigt. Jag jobbar även som fildelare, dvs kulturspridare. Jag sprider mest musik, och får förstås betalt av artisterna som tack för hjälpen. Mitt tredje jobb är som affärutvecklare. När den gamla upplevelseindustrin inte klarade anpassningen till kopieringssamhället, tog kulturkonsumenterna saken i egna händer och började skapa nya affärsmodeller i öppna forum. Eftersom det fortfarande är svårt att få etablerad affärsverksamhet att själva tänka i nya banor, är affärsmodeller något av en hårdvaluta. Som varumärken på 1900-talet säger mormor.

I morgon börjar konferensen Framtidens lärande här ute i Nacka Strand. Är just i färd med att försöka skapa något inspirerande om web 2.0 och sociala nätverk. Hittade via Luis Suarez på IBM den här filmen, som avslutas med orden: “The death of education, but the dawn of learning”. Tekniken är en möjliggörare, och mycket händer inom en mängd områden just nu. Är vi vad gäller skola och utbildning inne ett paradigmskifte, där centralstyrning och kontroll som metod att pumpa eleverna fulla med “rätt” kunskap är på väg att bytas mot självorganiserande, kontinuerligt föränderliga nätverk som berikar individen under ett livslångt utforskande av omvärlden? Oj, vilken lång mening, titta på filmen istället:

Connections är en social kunskapsplattform, som visat sig användbar i många olika typer av verksamheter. Ofta får jag frågan vilket system Connections ersätter. Svaret är att det beror på verksamheten. Bland de företag som jag besöker, saknar man oftast idag system för att hantera organisationens kunskap och humankapital, även om många lever i tron att till exempel intranätet sköter den saken bra.
På samma sätt är det skolan. Många har IT-stöd för administrativa saker: elevadministration, utvecklingssamtal, betyg, schema, närvaro.
Typiska funktioner i dagens skolportaler, som i bästa fall även kan delas mellan lärare, elever och föräldrar.

Connections tillför i detta fall funktioner för att stödja det pedagogiska arbetet - dvs själva lärprocessen. Med connections blir lärprocessen berikad med möjligheter att dela med sig, interagera och konversera. Den fysiska skolana nödvändiga uppdelning i klasser, där lärprocessen hanteras i avgränsade klassrum, kan kompletteras med helt nya modeller där till exempel elever blir lärare åt varandra, där virtuella och till och med globala klasser lätt kan skapas, och där lärarens arbete och framförallt lärandet effektiviseras på samma sätt som i andra moderna, nätdrivna organisationer.

Verktyg som Connections kan revolutionera kärnverksamheten för alla som arbetar med kunskap. Våra datorer är sedan länge ihopkpplade med varandra. Våra administrativa system kämpar, med varierande framgång med att koppla ihop användarna med de formella processerna. Connections och annan social programvara kopplar ihop människorna med varandra. Det är ett IT-stöd helt och hållet inriktat på människor.