abrakadabra

Den här bloggen lever vidare, på http://dabra.blogspot.com 

Vissa gör lite mer än andra. Följ Daniel Ellsberg i denna spännande och välgjorda dokumentär. Den finns kvar tom 22/7 2011. Missa inte..: http://svtplay.se/v/2460984/dox/amerikas_farligaste_man

From Eduserv Symposium 2011

Simon Wardley: Situation Normal, Everything Must Change

…and here are the 344 slides

Oj oj oj, varför försvann de?

Some rights reserved by Walraven

Vissa råkade klicka på någon lockande annons till höger, och har sedan dess inte synts till. De svek sina vänner till förmån kommersiell masskonsumtion. Många menar därför att Facebook föll på eget grepp. Alltför många, alltför personliga och riktade erbjudanden i högerspalten och användarna faller ur ramen.

Men det sägs också att vissa funktionalister återgått till den trygga e-posten.

Och några påstås inte ens vara kvar i cyberspace, utan ägnar sig åt mer köttiga saker.

Jag såg en människa som var ute och gick i skogen häromdagen - på bästa Facebook-tid!

Och i en mellansvensk stad lär en kvinna ha suttit på en parkbänk med en bok i knät.. Där vi vant oss vid att surfplattan ska vara.

Extrema saker händer..

Tänker på barnen och deras leksaker. Hur ofta händer det att man fortsätter leka med prylen man så hett önskat sig - efter de första fem minuternas upphetsning? Kanske måste Facebook fyllas inte bara med vänners statusar. Kanske räcker inte sex miljarder uppladdade bilder varje månad? Kanske måste vi har fler nya prylar istället för vänner. Nya knappar att trycka på.

Some rights reserved by familymwr

Men om ni väntar till i höst, så ska ni se att när mörkret sänker sig över norra halvklotet, då kommer de som somnat i solstolen, och kanske även upptäckarna, de som ständigt verkar sukta efter nya saker, då kommer de tillbaka till det trygga baslägret. Där vänner är, och där man kan vara sig själv. Eller åtminstone måla på sin fasad.

För de som anser att helheten är större än summan av dess delar. För de som inser att musik inte bara är dess toner, skolan inte bara dess ämnen och dina betyg inte är du. För dessa står det ganska klart: Mätning förminskar alltid det man mäter.

Så fort man går in och mäter, delar man upp objektet i dess mätbara delar, och förlorar därför alltid något. Dels alla detaljer som inte är mätbara, men framförallt helheten. Objektet blir mindre än vad det egentligen är.

Crowdsourcing, det nya sättet att få saker gjorda har sina sidor. Eller sina ansikten.

Något som slog mig när jag såg den här presentationen, som visar ett antal projekt där crowdsourcing varit en viktig del i processen, är att datorerna aldrig haft det lätt. Inte i det stora hela.

Och det är för att de är urusla på sammanhang. Om än bra på detaljer. Ber du en dator utföra något, så måste det vara avgränsat, men då gör den det du bad om, utan att fråga varför. Men då blir det ofta sämre än när vi själva gör det. Tex när det gäller att spela musik.

Men vi arbetande människor, instoppade i industriella processer hamnar ofta i samma läge. Vi gör vår lilla bit, utan att han överblicken. Det leder dels till att vi gör det vi gör sämre, mer datorlikt, utan förmåga att göra det lilla extra - men också till att vi riskerar att bli ersatta av maskiner.

I den här presentationen ser man bland annat hur datorernas tidiga, tafatta försök att härma mänsklig sång varit utgångspunkt för onlinearbetares lika tafatta försök att bidra till att åter förmänskliga sången. Mikrojobb, a la den mekaniska turken riskerar att göra oss till automater.

Bättre då att låta människor se mönster och sammanhang, och lämna småsakerna till maskinerna.

Men, och det är det paradoxala när det gäller crowdsourcing, lägger man ihop allas bidrag, så blir det ändå mänskligt, och därför ganska vackert, tycker i alla fall jag.

Hoppas ni nu blivit tillräckligt nyfikna för att titta, och lyssna:

Lyssna mer här: http://www.bicyclebuiltfortwothousand.com/

I förra veckan pratade jag vid två tillfällen om framtidens digitaljobb, som, för att göra en lång historia kort kan sammanfattas i följande punkter:

• Kunskapsarbetare kommer att arbeta främst med hjälp av sitt eget personliga nätverk, i sociala medier.
• World of Warcraft-ledare hanterar teamen och ser till att de går åt rätt håll.
• Enklare uppgifter läggs ut som mikrojobb på nätet, tex på mturk.com – den “mekaniska turken”
• All IT ligger i molnet, ständigt tillgänglig och skalbar.
• För att öka engagemanget utformas verksamheten utifrån spellogik.
• Affärsmodellerna kommer att vara i ständig förändring. Förr eller senare blir allt gratis. Det gäller att vara snabb med att implementera nya affärsmodeller innan de utkonkurrerats av nya.

Dags för eftertankens kranka blekhet.. Dags för lite kritiska röster

• Kunskapsarbetarna – hur många är de egentligen? Vem ska göra något på riktigt? Och sociala medier – vad är väl detta om inte slöseri med tid?
• Wow-gamers kan man ju inte lita på. De försvinner in i sina egna världar så fort det blir lite jobbigt.
• Digitalt slavarbete på mturk borde förbjudas!
• Molnet är den största bubblan på tio år inom IT. Sällan har så mycket sagts om så lite.
• Spelifiering funkar inte, eftersom de flesta faktiskt inte tycker om att tävla.
• Affärsmodellerna är väl desamma som alltid – sträva efter monopol så vinner du. Är det bara Apple som kan förstå detta?

Eller vad tycker du?

"Framtidens arbetsplats", med tankar kring transparens, institutioner/diktaturer och kunskap vs. nätverk. Kan vi streama ett sådant event?

Det var frågan jag fick för ett tag sedan. Eftersom jag känner Per Falk sedan tidigare, vet jag att han inte väjer för nya idéer i undervisningen på Nacka Gymnasium.

Här kan ni se resultatet, ett event, om Social Future 2011, men detta var snarare ett metaperspektiv. Eleverna anordnade nämligen detta själva, hela konferenspaketet, med webbsändning, webbdesign, marknadsföring, moderatorer och backchannel.

Själv var jag alltså något av en statist i denna spännande undervisningsform, full av engagerade elever. Inte minst själva webbsändningen blev väldigt bra, med hjälp av Petter Karlsson och Björn Falkevik. Och jag fick också träffa Heidi Harman, som bidrog med erfarenheter från startups och GeekGirlMeetup, och gav många bra råd på ett sätt som jag tror verkligen inspirerade eleverna.

Fantastiskt bra initiativ Per

Läs mer om Social Future 2011

eller titta på oss här:

Mina bilder finns här, under creative commons-licens:

Två teorier om katedrar, lille Jan och adjunkten

De senaste dagarnas twitterflöde i #merkateder har varit fantastiskt. Vill man vara konspiratorisk kan man påstå att Björklund med sina metoder har en oslagbar förmåga att engagera de mest drivande lärarna.

Men tyvärr är det nog inte så det var tänkt. Jag har två andra teorier om hur detta kom till…

Teori 1

Lille Jan sitter tyst i klassen, där adjunkt Fjelkner står bakom sin kateder och föreläser om skolans historia. Jan, sitter längst fram, med ryggen mot sina kamrater, och suger absorberad i sig all kunskap som förmedlas. Han får även en uppgift: Skriv en debattartikel om katederundervisning. Medan Fjelkner ordnar lite bland sina saker på katedern, använder sig lille Jan av allt stoff han fått sig till livs under lektionen.

Den teorin funkar nog, om det inte vore så att Björklund och Fjelkner ett par dagar efter debattartikeln i DN får en ny, gemensam artikel publicerad, denna gång i SVD. En elev kan väl inte skriva en artikel tillsammans med sin lärare? Nej, inte i katederskolan.

Därför lanseras

Teori 2

Jan, som är van att få som han vill har satt sig i kuddrummet i den Moderna Skolan, där lärandet sker så där flummigt, som en dynamisk process med eleven i centrum. Coachen, Metta, född 1950 upplever processen som något kaotisk jämfört med sina egna skolår, men gör sitt bästa för att engagera eleverna. Eftersom den här skolan är kommunal finns det gott om resurser i arbetslaget, och hon kan ta sig  sig tid med lite personlig handledning. Med viss möda sätter hon sig på en kudde bredvid.

Självständiga Jan har på eget initiativ tagit reda på en del, via Wikipedia och Skolverket, och vill skriva något om katederundervisningen. Jättebra! säger Metta. De startar en wiki, där de båda kan bidra. Det blir en kollektiv process, som lite överraskande även resulterar i en helt ny artikel - om den kommunala skolan och lärarnas status. Jan får ett MVG.

De band som skapats i denna process, gör att Metta naturligtvis måste försvara sin adept när han möter motstånd med sin något förenklade beskrivning av gamla och nya undervisningsmetoder. Hon känner sig naturligtvis medansvarig för resultatet. Som den moderna lärare Metta är, lägger hon ut sin kommentar på Youtube.

Finns det fler teorier om alliansen mellan Folkpartiet och Lärarnas Riksförbund?

IT-minister Anna-Karin Hatt har tagit initiativ till en “Digital agenda för Sverige”, “en sammanhållen strategi som syftar till att statens befintliga resurser ska utnyttjas bättre.”

Agendor och strategier har vi sett förr, men det intressanta den här gången är att arbetsformerna runt detta arbete är mer öppna än vanligt, och även inkluderar sociala medier. Vi kan skönja ett nytt sätt att bedriva politik, som kanske kan sprida sig till andra områden än IT. Sociala medier sätter konversationen i centrum, i motsatts till tex tidningars debattsidor. I helgen skrev Jan Björklund just på DN debatt om katederundervisning, och reaktionen på nätet lät inte vänta på sig, inte minst på Twitter. Ministern var dock inte närvarande - Han hade gjort sitt statement.

Arbetet med den digitala agendan är mer konverserande. Man kan följa arbetet på Twitter, sök på #dafs, och Anna-Karin Hatt är aktiv, personlig och kommunikativ. (Jan Björklunds twitterkonto är däremot inaktivt)

Det finns alltså ingen enhetlighet i regeringens användning av sociala medier, och det är inget konstigt - Det är så här det ser ut i de flesta organisationer just nu – En slags digital klyfta har uppstått. Aktiviteten i de sociala medierna är till stor del personberoende, och det ligger i mediets natur att det blir så. Ärlig kommunikation grundas inom individen och är svår att beordra utan att man förlorar idén med det personliga.

Ett par av de rundabordssamtal som hållits kring den digitala agendan har förresten filmats och lagts ut på nätet:

IT i skola och undervisning:

E-förvaltning och digitala samhällstjänster:

För länge sedan (för 100 000-tals år sedan..), då var jag och min omvärld, min umwelt i stort sett samma sak. Det fanns inget tydligt ego, världen var vår identitet. Sedan dess har jaget stärkts, av språk, bilder, tankar och medier - och gränsen mellan mig och det andra blivit allt tydligare. Behovet av en egen identitet och självförverkligandet exploderade under slutet av 1900-talet. Dokusåporna exploaterade oss som indivier, men rörde också till det. Identitiet och integritet hamnade i ett motsatsförhållande.

De digitala sociala nätverken har skapat helt nya förutsättningar. Vi är inte längre beroende av massmediernas krassa affärslogik, utan kan skapa vår egen plattform, där vi själva väljer identitet och graden av integritet. Men detta gäller så länge vi inte fastnar i strukturerna. Facebook kan bli en sådan, något som man måste förhålla sig till, och vars regler och manér inte undgår någon.

Sett i ett lite större perspektiv finns det dock mängder med möjligheter i den nya digitala världen, och trenden går mot en fragmentisering av individen. En uppdelning i multipla identiteter, i mer eller mindre transparenta celler, mer eller mindre sammanhängande. Vi delar med oss av allt mindre delar. Enstaka tankar sprids fritt via Twitter, och kan tillåtas få fäste och gro i helt andra sammanhang än vad som var tänkt från början. Memerna börjar ta plats, kanske till och med ta över nätet. Individerna blir nödvändiga noder där idéer kan behandlas och förädlas, men bara tillfälligt, för snart måste de ut igen, ut i nätet för att göra skillnad.

Den digitala fragmentiseringen av det mänskliga leder till nya former av individualism och kollektivism. På sätt och vis är vi på väg tillbaka till ursprunget.

Some rights reserved by Alejandro Hernandez.

Eller: Fick du nya perspektiv i matematikundervisningen?

Tittar på På spåret, och ser två duktiga lag, som kan överraskande mycket om sånt som man numera kan slå upp i Wikipedia. Men de har också förmågan till associationer, och kan ibland retsamt snabbt hitta destinationen.

Den här gången hamnar de i Aten, och en av följdfrågorna visar sig handla om matematik. "Nu blir det matematik, då slutar jag lyssna" ser jag i mitt Twitterflöde (Bred TV ses bäst tillsammans Twitter numera..). Och det är ju något av en allmän mening i Sverige att matematik är för speciella människor, och det är snarare klädsamt än pinsamt att påpeka att man inte hör till dessa. Däremot är det populärt att klaga på skolan, och inte minst dagens matematikundervisning. "Eleverna blir bara sämre och sämre", säger den indignerade äldre generationen.

Så, tillbaka till På spåret, och dessa allvetande, något äldre människor som fram till nu excellerat i kunskap om allt möjligt. Nu får de frågan:

En cirkel har diametern 20 cm. Vad har cirkeln för area, mätt i kvadratcentimeter?

De får inte bara frågan, de får även en cirkel inskickad i burarna, i naturlig storlek, 20 cm i diameter, så det är möjligt att göra en "reality check" utifrån ett framräknat resultat. Nu börjar man räkna, hit och dit, i en stressig miljö, men de har ju klarat detta fantastiskt tidigare, när det gäller geografi, samhällskunskap, kultur och allt möjligt.

Men det går inte bra. Alla vet att Pi ska vara med. Alla vet att Pi är typ 3.14. Sånt sitter. Sedan börjar man räkna, men inget av lagen verkar ha fattat det där med yta. Det där med "kvadraten", som ju till och med nämndes i frågan. Det där med upphöjt till 2. Det är ju det som är det viktiga, annars hamnar man helt snett. Om sedan Pi är 2, 3 eller 4, eller om det är diametern eller radien som ska kvadreras, det är inte lika viktigt.

"Jag hade lätt matte och gick humanistisk linje", försöker en. "Det här ingick i lätt matte" säger Luuk.

Bägge lagen räknar, omedvetet, ut cirkelns omkrets istället för arean. Bägge lagen räknar helt enkelt ut Pi gånger diametern. För säkerhets skull undviker man huvudräkning, och man kommer ihåg hur man multiplicerar två tal via uppställning. Eller nästan… Ett lag räknar åtminstone rätt, 62,8 tycker man (fast har man hunnit med en reality check?). Det andra laget gör en fantastisk uträkning (sorry, jag måste bara visa):

20,00
03,14
——-
8000
2000
6000
——
16000

Och svarar då (efter en reality check antar jag) 160 kvadratcentimeter.

Inget av lagen lyckas hitta själva ytan i lösningen. Man hamnar inte i planet. Och det är ju det som är det viktiga, och som man borde lärt sig i matematikundervisningen.

Att man sedan måste krångla till det med uppställningar man lärt sig i skolan och sedan glömt bort hur man använder är en annan sak, miniräknare finns ju överallt, och huvudräkning passar inte alla.

Jag ropar på min son, jag måste kolla, detta är väl inga problem för någon som går i dagens skola? Nej, inte för sonen i alla fall. Han har full koll på formeln:

Pi gånger radien i kvadrat, Pi*10*10 = Pi*100 = 314 kvadratcentimeter. 10 sekunder tar det. I huvudet förstås. Sonen (som går i ettan på ett estetiskt program) äger…

Har han även full koll på varför det är som det är? Vad kvadrater och cirklar har gemensamt? Vad som händer när man multiplicerar en längd med ett tal, och när man multiplicerar en längd med en längd? Jag vet inte, men tror (fördomsfullt?) att här har matematikundervisningen fortfarande mycket att förbättra.

För det  är ju en poäng med detta, om man vill förstå världen. Att förstå skillnaden mellan linjer, ytor och rum. Att förstå dimensionerna bättre. Inklusive tiden. Och det borde verkligen ligga i tiden, om man tittar på var vetenskapen står. Att förstå dimensioner är att förstå nya perspektiv, att titta på saker utifrån. Har ännu inte läst i mitt Twitterflöde: "Ja, nu pratar de om nya perspektiv, och om vad som händer i världen, då slutar jag lyssna".

Vi människor har begränsade resurser att hantera dimensioner, eftersom vi befinner oss mitt i, men några vet trots allt lite mer, om ännu fler dimensioner än de vi själva kan uppleva, och hur de påverkar oss. Här kan man försöka hänga med ända till den tionde dimensionen. Titta på den snabbt med kommentarsfunktionen avslagen, eller pausa med kommentarer:

Hm.. det är lite svårt att hänga med, men jag inbillar mig att det hur som helst är en berikande övning för intellektet

I en kommun som låst sin IT-miljö som mycket som möjligt, fick jag nyligen uppleva det jag kallar medioker IT: Man kunde, för att få lite IT-frihet beställa en så kallad fristående dator. Förutom datorhyran betalade man då närmare 1000 sek för dessa tre tjänster:

1. Tjänsten “Ingen support”

2. Tjänsten “Inget nätverk”

3. Tjänsten “Möjlighet att köra CD-skivor”

Men här är datorerna öppna från början:

http://svtplay.se/v/2335129/abc/tabyelever_far_laptop_for_hemmasurf

Mobiler och datorer håller på att växa ihop, och i den processen finns det plats för mängder med innovationer. Som till exempel Mororolas kommande Androidmobil Atrix. Mobilen du dockar lite överallt, och som kan ersätta laptopen, när den inte ligger i fickan:

Sociala medier har potentialen att lyfta fram människorna i samhälle och arbetsliv. Och det kan nog behövas.

Här ser vi ett exempel på hur det blir när man försöker kommunicera via traditionella medier.

Båda spelar sina roller perfekt. Politikern vet att han kommer att bli redigerad, och lämnar inga luckor. Reporten är ihärdig och försöker lirka upp försvaret..

Men hur skulle det bli om de bytte roller ett tag?

Kanske så här bra?

Portsmouth Sinfonia

Amazon är på gång att lansera en butik för Android-appar. Den kommer i motsats till Googles öppna marknad att likna Apple kontrollerade app-affär - men förhoppningsvis åtminstone något öppnare, men med tanke på att Amazon nyligen stoppade Wikileaks i sitt datakraftmoln bör man vara på sin vakt mot olika former av censur.

Apple kontrollerar som sagt hela kanalen (förutom pryltillbehör a la foppatofflor…), och tillåter inte att tex Amazon går in i något av leden. Självklart vill Amazon ha sin egen butik – det är ju kärnverksamheten – även för appar och digitalt innehåll.

Precis som hos Apple kommer det att kosta en del att finnas i Amazons butik. Det återstår att se om Amazons butik kan ha några fördelar jämförts med Googles egen marknad.

Under 2011 lär vi få se fler app-butiker och gallerier, troligen mer nischade. Tex för utbildning. I en värld full information och appar behövs curator-rollen, och då är varken Amazon, Apple eller Google tillräckligt trovärdiga.

Mer eller mindre smarta, mer eller mindre snygga tillbehör är vad som återstår för de som vill sälja iPhone och iPad-saker i sin egen affär..

Mina fönster mot den digitala världen är just nu följande trotjänare

• HTC Hero 320 x 480, alltid med, alltid online
• Asus eee 1024 x 600, startar snabbt, men fortsätter något trögt
• Ett par bärbara mainstream-datorer 1280 x 768.
• Lenovo T61p 1680 x 1050, arbetshästen

Jag är rätt säker på att listan kommer att kompletteras med en surfplatta under året, med en vy på ca 1024x600.

Men just nu är det dags att byta ut arbetshästen, och då är frågan hur stort arbetsfönstret ska vara. Funderar på “full HD”, 1920 x 1080. Som den infoholic jag är, med ett överflöd av ikoner, flikar och fönster på skärmen känns det bra med överblick.

Fast å andra sidan, det som verkar gå upp för allt fler just nu är bristen på fokus i den digitala världen. Vi hastar mellan intrycken och har sällan tid att stanna kvar på samma ställe särskilt länge. I så fall är det kanske en liten ponny man ska ha som arbetshäst? En sån där liten Lenovo som cheferna har? Så att man blir tvungen att skala bort, tvungen att välja fokus.

Inser att detta blogginlägg kommer ta över två timmar att ta sig igenom..

Börja med att titta på en spännande dokumentär från 2007, om Peter Bratt, makten och sanningen:

http://svtplay.se/v/2269157/dokumentarklassiker/makten_och_sanningen

…och sätt detta i relation till dagens digitala medier, transparens och maktförskjutning. Och har ni inte denna svenska starka dokumentär om Wikileaks, bör ni göra det nu:

http://svtplay.se/v/2258261/dokument_inifran/wikileaks_-_med_lackan_som_vapen

Utifrån dessa perspektiv blir de svenska tidningarnas satsningar på iPad en aning pinsamma. Tidningar kan, även i den digitala världen fortfarande spela rollen som pådrivare och granskare, men bara om de står fria gentemot de som ska granskas.

Läs om konsekvensen av kontrollerade digitala kanaler:

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/digital-sexualmoral_5844117.svd

Man har alltså accepterat att andra censurerar innehållet, till synes för att hänga på en marknadstrend. Men man verkar dessutom inte ha full koll på marknaden. När svenska tidningar med DN och SVD i spetsen går ut med sina iPad-appar och samtidigt ignorerar att Samsungs Androidbaserade Galaxy Tab faktiskt också finns att köpa och även marknadsförts tungt inför julhandeln, går man i praktiken censurens ärenden. En Androidapplikation kontrolleras inte av någon sluten (och USA-baserad) distributionskanal som iPad-apparna.

Men eftersom kommersiella överväganden uppenbarligen väger tyngre än de journalistiska, får man hoppas att en tillräckligt stor del mediekonsumenterna är smarta och förutseende nog att välja bort inlåsta plattformar hur coola de än må vara.

Jag har under hösten så gott som dagligen fått frågan: Vad är egentligen sociala medier?

Min vana trogen brukar jag säga olika saker varje gång.. - Men nu har jag i alla falla dokumenterat en version:

Sociala medier är digitala kommunikationskanaler som tillåter fri och öppen kommunikation mellan människor, utan egentliga hierarkier eller formella organisationer. De sociala medierna är självorganiserande och transparenta och står fria gentemot traditionella maktstrukturer. Sociala medier används i hög utsträckning för personliga ändamål, till exempel för att underhålla vänskap, ta del av kunskap eller för att uttrycka egna tankar och känslor. Företag och organisationer kan använda sociala medier för att stötta sina affärsprocesser, till exempel inom produktutveckling, marknadsföring, försäljning eller support. Sociala medier har potentialen att öka kvaliteten, trovärdigheten och lojaliteten, men för att lyckas med detta behöver verksamheter ofta utveckla synen på sina kunder och anställda, och tillåta större frihet och öppenhet.

En variant i alla fall..

Johan Bålman, jurist från E-delegationen presenterar vad som gäller för myndigheter och sociala medier. Presentationen kan ge en fingervisning av de kommande riktlinjerna för myndigheters användning av sociala medier.

Själv har jag varit med som bollplank i arbetet.

Forrester Research har sedan 2006 undersökt hur vi använder internet och introducerat en “mognadstrappa” för hur deltagande vi är. Utvecklingen har gått fort, och man har dessutom kunnat se hur äldre internetanvändare tagit efter de unga med bara några års eftersläpning.

Men den senaste mätningen vad gäller användare i USA visar ett tydligt trendbrott. Den sociala användningen har stabiliserats och minskar till och med något. Detta tydliggör vad vi redan anat – vi kommer att ha ett antal användartyper med skiftande synsätt på det digitala livet. Alla kommer inte att anamma allt. Och vissa kommer att testa, men sedan tröttna.

Det digitala livet kommer därför att skapa nya skillnader och grupperingar – nya klasser om man så vill. Eller olika grader av “digitalt medvetande”.

Enterprise 2.0 innebär ett helt nytt sätt att se på företag.

Det är åtminstone vad jag tror man behöver göra för att anpassa verksamheter sprungna ur 1900-talet till en ny värld med nya spelregler.

Många nöjer sig med att blogga lite här, twittra lite där och kortsluta organisationen på väl valda ställen. Men det kommer behövas mycket mer omvälvande förändringar än så. Förändringar som inte är helt lätta att införa i stora och tröga organisationer.

Detta tänkte jag på medan denna presentation sattes ihop för ett seminarium, en presentation som bara skrapar lite ytan:

Presentationen är inte revolutionär. Organisationsutveckling låter som normala förändringar, förändringar “som vanligt”.. Men undran uppstår ju - Hur ska företag och myndigheter lyckas vända ut och in på sin organisation och sina affärsprocesser? Hur ska man inse att användarna, de som normalt kallas kunder, medborgare eller liknande är de verkliga experterna på användandet och att labben behöver öppnas, att samtliga processer, inte bara försäljning och support behöver bli transparenta och tillgängliga? Gränsen mellan användare och anställd suddas ut. Kunden sätts i centrum, inte ägarna.. Kapitalet får vika i den revolutionära varianten av Enterprise 2.0..

Men den som vill veta mer – kontakta mig för en presentation!

Tänkte också på Beethoven och denna film i nio youtube-delar. En dramatisering efter anteckningar av Beethovens elev Ferdinand Ries.

När Beethoven inför repetitionerna av sin revolutionära musik i Eroica-symfonin blir tillfrågad om “What rank? Are you a land owner?” Svarar han: “I’m a brain owner!”

Och missa inte naturhornspelet, fantastiskt framfört av Orchestre Révolutionnarie et Romantique!

Här är mina bilder till en presentation om sociala medier för myndigheter jag fått anledning att köra några gånger på senare tid:

Tycker du att det är tråkigt eller kanske inte helt klargörande att bara titta på ppt-slides, går det bra att boka mig för en dragning – då blir det både roligare och mer informativt

Av någon anledning pratade Alexander Bard på Securityworld 2010. Men lyckligtvis inte om säkerhet

Istället får vi utan pardon nutidshistorien förklarad för oss. Men nog har han en alltför pessimistisk syn på internets nya klasser? Jag vill i alla fall tro att makten är mycket mer jämt fördelad i det nya samhället, och att de flesta av oss lever både som konsumtionister och åtminstone grupplokala nätokrater. Med andra ord; Makthierarkin är inte lika svart-vit som här målas upp. Detta till trots – se denna inspirerande och tankeväckande föreläsning (medan den finns uppe):

Ursprungligen från 2009-03-15, Inför konferensen framtidens lärande.

Ibland ringer olika typer av undersökningsinstitut till mig, och undrar om jag kan svara på några frågor. Javisst, det är kul att någon frågar om mina åsikter, och några minuter kan man ju avvara, även om det mest handlar om marknadsundersökningar betalda av kommersiella intressen. Någonstans finns ändå tron att man på detta sätt kan påverka sin omvärld.

Men innan frågorna kommer, ska man placeras i ett lämpligt fack. Ålder, kön, arbetare eller tjänsteman? Vilken utbildning? När jag svarar på dessa frågor blir det tydligt hur otidsenliga våra samhällsstrukturer är.

– Har du någon utbildning på eftergymnasial nivå?

Det känns obekvämt att svara. Fortfarande, som 40+ lär jag mig nya saker hela tiden. Självklart har jag vidareutbildat mig efter gymnasiet. En del i akademisk miljö, men inte huvuddelen. När jag säger vad jag jobbar med, kan inte utfrågaren hitta någon lämplig kolumn. Yrket saknas. De gamla mönstren passar inte.

I en värld som förändras allt snabbare ökar förstås svårigheterna att sia om framtiden. Mycket av de senaste årens förändringar, inte minst vad gäller den nya generationens användning av IT, kunde inte förutses för bara 10 år sedan. Vissa framtidsforskare har tagit fasta på detta, och övergått till att försöka tydliggöra vår ovetskap om framtiden istället för att försöka förutspå den. Vi blir alltmer säkra på att vi inte vet… Enligt denna princip har man sagt att fyra av de tio populäraste jobben tio år framåt fortfarande är okända för oss, eftersom de inte finns än.

Detta är något att ta fasta på för skolan, som i vissa avseenden bör ligga i framkant och ta ansvar för att förbereda unga för framtidens samhälle och arbetsmarknad. Samtidigt har skolan, och mycket av den kunskap som där lärs ut, rollen som ett av samhällets mer stabila fundament. Den äldre generationens överlämning till den nya. ”Så här är det”.
Kan skolan klara dubbla roller, som stabiliserande länk mellan gammalt och nytt, och som offensiv språngbräda mot det nya och alltjämt okända?

Numera är det länge sedan jag själv gick där. I skolan. På den tiden bedrevs verksamheten utan IT-stöd. Det var i en värld där man mallades in i det etablerade industri- och klassamhället. Arbetare eller tjänsteman. Det var huvudfrågan. Hur som helst skulle man efter sin utbildning in i ett företag, och gärna arbeta där hela livet. I stabila företag. Som Volvo eller Saab. Företag som alltid skulle finnas. Om den stabiliteten någonsin funnits, så är det just i dessa tider uppenbart att den inte finns längre.

I den IT- och affärsvärld jag arbetar i behöver vi nu förtiden framför allt det lättrörliga. På vår IT-nysvenska: det agila. Vi behöver agila organisationer och agila metoder. Och vi behöver agila människor. ”Flexibel” heter det ofta i jobbannonserna, vilket väl är ett annat sätt att säga att man faktiskt inte vet vad som kommer att hända. Ska man anställa någon ”tillsvidare” som det ju heter, vill det till att man kan hantera förändringar.

Vi behöver förmågan att anpassa oss och vår verksamhet till ständigt nya förutsättningar. Själva förändringarna är det viktigaste och samtidigt det dyraste och svåraste. Förmågan att anpassa sig till det nya blir därför av högre värde än effektiviseringen av det etablerade. I denna värld är det inte tillräckligt att utbilda sig till ett yrke. Vi behöver människor vars väg varit krokig. Vi behöver dem som behövt improvisera, de som inte vetat, men ändå funnit en väg framåt, om än inte spikrak.

Alltså är spikraka karriärer otidsenliga. Istället är det jobbrotation som gäller. Mycket bedrivs i korta projekt. Nya uppdrag väntar ständigt runt hörnet. Sällan gör man samma sak två gånger. Jag är, för tillfället, evangelist inom social programvara. Ett ”yrke” som definitivt inte fanns när jag gick i skolan. Då fanns inte heller mina kollegors yrken; informationsarkitekt, användbarhetsexpert eller gränssnittsutvecklare. Min nuvarande yrkesvärld, präglad av IT- och informationssamhället fanns inte då.

Men hur är det med kunskap? Enligt många det viktigaste i skolan. Hur viktigt är det med kunskap? Nätet och den allt effektivare globala kommunikationen gör att transaktionskostnaderna för att förmedla kunskap sjunker mot noll. Kunskapen globaliseras och standardiseras, och håller på att bli en vara bland andra. En vara som kan pressas i pris, särskilt om den levereras från ett lågkostnadsland. Kunskap är inte längre något som differentierar på samma sätt som förut. Jag kan idag utan större kostnader, på nätet, hitta någon i till exempel Indien som kan mycket mer om ett visst ämne än mina kollegor i den egna organisationen. Nätet kopplar ihop människor och inte bara information. Är man radikal påstår man att det istället är förmågan att överge etablerad kunskap som är det viktiga. Att se nya mönster bakom de gamla.

Förmågan att göra något man aldrig gjort tidigare. Det är ju något som skolan borde kunna vara specialist på. Att skapa självförtroendet att det går. Att det går att improvisera och samtidigt analysera.
Skolan bör förbereda eleverna på att det med hjälp av improvisation och nytänkande går att klara sig i en kaotisk värld där den ständiga förändringen är det enda bestående.

“Collectively, we explore design directions, develop ideas and turn them into mock-ups & prototypes.”

Programförklaringen för Concept Series, Mozillas project för kollektiv konceptutveckling.

Nu kan man se ett resultat av experimenten i detta öppna labb, en koncept som beskriver en framtida mobil, byggd på Android som så många andra, men med en extra hög “innovationsfaktor”, som jag tror är resultatet av den öppna och kollektiva processen. Eller tror ni att detta lika gärna skulle kunnat skapas av några gubbar instängda bakom rigorösa säkerhetsskydd i Det Stora Företaget?

Enterprise 2.0 kommer att handla mycket om hur företagen lägger ut sina affärsprocesser i öppna kanaler. Sociala Medier kommer att vara en viktig del av detta, men grunden är att man är beredd att samarbeta med sina kunder – och kanske även konkurrenter.

I helgen går ett sk hackaton av stapeln i Stockholm, Codemocracy. Under 24 timmar ska utvecklare, med hjälp av API:er mot myndigheter och organisationers offentliga datakällor, försöka skapa nya, och förhoppningsvis innovativa tjänster.

Här kan du följa Codemocracy: 

• twitter (#codemocracy)
• bambusers webbtv

Läste igår om en person som var ansvarig för att överbrygga glappet mellan IT och Info/marknad inom sociala medier. Eller ansvarig är kanske inte rätt ord, när man står där med ett ben i varsin del av organisationen. Ofta saknar dessa personer formellt ansvar, budget och resurser.

Problemet med organisationer är att det ofta uppstår glapp i överlämningen mellan enheter. Att man utser personer som sitter på två stolar, eller mitt emellan två stolar, det är just ett tecken på den formella organisationens brister. 

Hur som helst skapar (eller räddar) dessa personer ofta stora värden åt organisationen.

Inom en enhet förmodas man lägga tid och energi på att skapa, förädla eller transformera det man nu håller på med. Sedan är det dags för överlämning till nästa enhet enligt den process man medvetet eller omedvetet jobbar i. Är glappet då för stort, tex kulturellt eller språkligt riskerar det upparbetade värdet gå förlorat. Då behövs organisationens bryggor/broar/tolkar, som kan agera översättare och se till att överlämningen kan ske utan att hamna i vattnet.

Det kanske till och med är så att själva kopplingarna mellan enheterna är mer värda än enheterna i sig? Att den (eller det) som lyckas sprida något tillför mer värde än den som skapat det.
Även i sociala nätverk ligger kraften i kopplingarna. Varje person, varje nod i nätverket är egentligen inte så märkvärdig - vi är ju bara människor - men tillsammans, i ett nätverk fullt med kopplingar där information ständigt sprids, då blir vi starka.

Ett socialt nätverk är en organisation där varje enhet typiskt består av enstaka individer. Dvs väldigt små enheter, med fler kopplingar, som skapar ökade möjligheter till kommunikation och förståelse. Tidigare, innan vi alla var uppkopplade, var problemet att det kostade väldigt mycket att skapa dessa typer av nätverk. Det kanske till och med var fysiskt omöjligt. Då var pyramidorganisationen det effektivaste. Kommunikation en-till-många neråt. Aggregerad rapportering uppåt. Nya beslut att kommunicera neråt, osv.

Med internet har vi avskaffat avstånden mellan oss. Alla kan koppla sig med alla. Vi har därmed kraftigt reducerat transaktionskostnaden för att skapa och underhålla broarna. När broarna blir billigare, kan vi har fler av dem. Detta gör att man numera kan organisera sig på helt nya sätt, och i många fall mer effektivt än hierarkiska organisationer.
Det är det "Enterprise 2.0" handlar om. Att så långt man vågar avskaffa formella, uppifrån skapade, hierarkiska organisationer, och istället lita på att funktionella nätverk skapas organiskt och under ständig förändring, med hjälp av lämpliga drivkrafter, och att man på det sättet skapar högre värden och mer hållbara strukturer i verksamheten.
Och på det sättet har man faktiskt kunnat skapa små underverk, som Wikipedia!

Tänk att det blev så långt i år. Tillbaka efter semestern är det kanske en del som känner som jag, att man måste ta sig över den där tröskeln igen. Bloggtröskeln.

Det gäller att få in flytet igen.

Kommer att tänka på det gamla skämtet;

- Hur många jobbar här?

- 10%

En siffra som av en händelse även stämmer in på bloggandet. Åtminstone när det gäller “sustainable bloggers” i företag. Räkna inte med större användning än 10%. Vad gäller skapandet (läsarna är fler). Så hur många jobbar här? 10% – eller är det kanske 90%?

Privat har jag inga större problem med mailfloden, annat är det på jobbet.

Men visst går det att förbättra även denna mogna måste-app - kunskapsarbetarens snuttefilt nr 1:

Det är frågan.

Hur stor del av ditt jobb är reaktivt? Och hur prioriterar du mellan pro- och reaktiva aktiviteter?

När är du kreativ, och när parerar du bara?

Här är en bra artikel om faran med att beta av alla reaktiva att-göra-saker innan man tillåter sig att styra själv:

The Key to Creating Remarkable Things

Här är en ovanligt välgjord film om den semantiska webben, eller Web 3.0, som vissa vill kalla den. Har ni någonsin undrat vad detta är, titta på detta!

Och som så ofta är det Clay Shirky som utmärker sig, denna gång genom att ställa den mycket relevanta frågan om det är vi och vårt språk som ska anpassas till maskinerna eller om det är tvärtom..

Web 3.0 from Kate Ray on Vimeo.

Här berättar June Coen, Web 2.0 Expo 2010 engagerande om hur TED förvandlades från stängd exklusivitet till en öppen kanal för idéer. Och hur man nu expanderar räckvidden genom TEDx och stöd för fler språk. Dessutom får Hans Rosling extra cred..

Här kan man se varför Apple vill stänga ute Adobe från iPhone och iPad. Flash och AIR gör det möjligt att utveckla plattformsoberoende applikationer, vilket öppnar för en dynamisk och spännande hårdvarumarknad – och den konkurrensen vill inte Apple ha:

En iPhone-konkurrent med Flash…:

…och en iPad-utmanare:

A live demo of a mind control device that uses a person’s thoughts to input computer commands. The future of human computer interaction? - Or even the main channel between humans?

More info about the device here:

http://www.emotiv.com/index.php

“De stora konsultbolagen är fega, gammalmodiga och förstår inte molnet. Det säger Googles partnerchef Peter Lorant i en intervju med IT24.”

Detta kunde man läsa på IDG 18/3. I massmedias värld har varje story med självaktning en fortsättning, och idag kom den:

“Efter Googlechefen Peter Lorents hårda ord förra veckan har det nu blivit dags för konsultbolagen att ge svar på tal.”

Och vilka är de då som ger svar på tal? Jo, dels Microsofts delägda bolag Avanade, som enbart levererar MS-lösningar, dels DQ Consulting East, vilket väl knappast kvalar in bland “de stora konsultbolagen”, och som avslutar med citatet:

“I grund och botten så tycker vi att de kan vara det här kvasi-lexikonet och hålla på med sina kartor, det är de bra på.”

Yes!