När Chris Anderson gav ut sin bok "Free" som ljudbok, kom den i två versioner. En fullständig version på sex timmar, och en förkortad på tre.
Versionerna har olika pris, men modellen kanske överraskar: Den fullständiga versionen är gratis, medan den förkortade kostar 7.49$
För en femtilapp får du alltså tillbaka tre timmar av din tid.
Det brukar heta så, att kunskapen sitter i väggarna i företaget. Dvs den viktiga men osynliga kunskap som inte låtit sig fångas i den formella organisationen med tillhörande, lika formella processer. Till alla som inser att denna del av ett företag är viktig har jag ett tips:
Social programvara är ett sätt att digitalisera det som sitter i väggarna
En av mina kollegor, Anna skriver om hur yta möter yta på nätet. Intressant nog utifrån en artikel i Damernas Värld (ja, jag skulle nog kategorisera den som "ytlig").
Tänkte lite extra på detta..
Det är väl väldigt ofta yta mot yta möts, även i "verkligheten". Grannar som pratar om vädret. Arbetsmöten, mingel osv. Man spelar olika roller. Precis som i Damernas Värld. Det är inte så ofta det är "på riktigt"..
Jag tror alltså att det inte främst är mediet utan det sociala sammanhanget som avgör hur personlig man kan vara i mötet.
Fast ofta kan man gömma sig i det digitala mötet. Kroppsspråket och den direkta reaktionen försvinner - men istället får man möjlighet till eftertanke. Detta kan trivialisera mötet, men också berika det, eftersom du får tid att tänka, tid att hämta svar från ditt innersta. Konversationer "live" kan ibland bli ytliga pga kravet på snabba reaktioner, och det sociala trycket att hålla masken.
Och den som läst Mozarts brev (fnns förstås utgivna) kan man se hur brevet som medium används omväxlande för enkla administrativa transaktioner, för skämtsamma finurligheter, och för djupt allvar. Precis som hans musik alltså!
En av mina favoriter, en av mina vänner på nätet, som jag tycker jag känner rätt bra trots att jag aldrig träffat henne på riktigt, har gjort den här presentationen om “The Shy Connector”. Om den blyga, men på nätet ändå supersociala person som Sacha är:
Det är nya spelregler på nätet, nya sätt att vara.
Läs mer på hennes egen blogg.
Augmented reality, “utökad verklighet” är något många hoppas mycket på. Här är ett exempel som visar hur vi kanske kommer att integrera den gamla och nya verkligheten i framtiden:
A tip from my colleague Uwe Belde. A presentation from Gravity Summit about using Twitter as a business tool:
Mänsklig aktivitet tenderar att klumpa ihop sig. Vi samlas i städer, sammankopplade av få, breda vägar. Behovet av bandbredd ökar där alla samlas. Och när vikten av dessa punkter och förbindelser ökar blir vi alltmer sårbara.
Internet konstruerades för att försöka undvika detta, en distribuerad teknik utan centrala svagheter, och så länge vi är på protokollnivå fungerar internet fortfarande så. Däremot tenderar vi människor fortfarande att klumpa ihop oss - även på nätet. Google, Facebook och Twitter är exempel på företeelser som blivit centrala och därmed mål för attacker.
Ett annat exempel är The Pirate Bay, som visserligen förlitar sig på distribuerad teknik, men som varumärke och verksamhet blivit ett centralt om än omtvistat begrepp i internetvärlden. Igår attackerades TPB - juridiskt, via internets infrastruktur. Som dominerande aktör är TPB ett självklart mål. Speciellt som man saknar motståndarnas ekonomiska resurser.
Men i grunden är nätet distribuerat, och dess användare är snabba och svårfångade. De som egentligen är ansvariga för eventuella brott mot upphovsrättslagen är användarna. Samtidigt är varje enskilt brott för trivialt för att drivas i en juridisk process. Det skulle krävas ett krig mot mänskligheten för att stoppa detta. Det skulle bli dyrt.. Alternativt skulle de juridiska processerna distribueras på samma sätt som internet. Vi skulle alla kunna utbilda oss till jurister och därefter åtala oss själva vid behov…
Kulturskapandet är en hörnsten i mänskligheten. Och nu handlar det inte om affärer, skivbolag, Spotify eller hur man ska få betalt (lär dock återkomma till detta..). Nej, nu handlar det om "varan" i sig, och hur synen på den ändrats.
1900-talet var det decennium då en stor del av mänsklighetens kultur förpackades och industrialiserades av en industri som till slut bara bestod av några få bolag. Några blev väldigt rika på kuppen, men de allra flesta blev degraderade till passiva konsumenter, sittandes i TV-soffan, matade med efterapningar och uppföljare enligt en modell som utarmat vårt kulturliv och därmed vårt samlade människovärde.
Men efterapningar kan vara något annat än Polisskolan 8.
Därför, se den här filmen, och stöter ni på Horace, som uppenbarligen stelnat en aning i fracken och inte tror ett dugg på remixkulturen, så tipsa honom också. Tipsa honom om hur snille och smak kan te sig i modern tappning, något annat än 1800-talets romantiserade syn på ensamma genier. Lars Gustafsson har redan förstått, och behöver därför i motsats till Horace inte skämmas för att han råkar vara intellektuell.
A remixer’s manifesto
1. Culture always builds on the past
2. The past always tries to control the future
3. Our future is becoming less free
4. To build free societies you must limit the control of the past
Här är filmen, i nio delar: RIP: A remix manifesto
Bloggning och träning liknar varandra på många sätt. Det är rätt lätt att börja, men desto svårare att vara uthållig. Och så här efter semestern kan det vara lite trögt att komma igång.
Nu får ni inte dra några vidare paralleller vad gäller mig. Jag bloggar mer än jag tränar… Så har det varit, och så kommer det säkert förbli, även denna höst.
Men trenden inom sociala medier är ganska tydlig just nu: Man letar efter genvägar som sänker trösklarna. Som prylar som automatiskt vibrerar bort överflödiga kilon när man tittar på TV.. Sänkta barriärer för "vanliga" människor. Tex Twitter, med 140 tecken, eller FriendFeed, som nyligen köptes av Facebook, som automatiskt samlar ihop och publicerar allt du gör i den digitala världen.
Så, frågan är om dessa dessa genvägar funkar?
Ja, det gör de faktiskt, men de kan endast ersätta en del av bloggandets syfte. Det finns ett värde i att öka transparensen i det man gör, och även att dela med sig av snabba om än inte helt färdiga tankar, och för det funkar korta och automatiska flöden bra. Men den traditionella bloggen är fortfarande det bästa sättet att tvinga sig tänka igenom saken ordentligt. Att formulera sig så att andra begriper. Att slipa argumenten. Att skapa mening av sina tankar.
Puh, första träningspasset avklarat efter semestern…
Självklart ska alla organisationer ha sin egen TV-kanal nuförtiden. Eller kanske flera. Här är Logicas bidrag: www.logica.tv, med kanalerna transformation.logica.tv och den idag lanserade innovation.logica.tv Testar om man kan bädda in klippen också:
Detta började som en kommentar till en frågande kollega, och slutade som denna bloggpost:
Varför ska man Twittra? Kunskapsarbetarens svar..
1. Twitter är en ingång
Jämför med löpsedlar. 140 tecken lär nog bli svårt att klämma in på ett tidningslöp, men de har lärt sig, på gott och ont, hur man lockar läsarna med korta slagkraftiga texter. Twitter är en väldigt bra ingång till det som är aktuellt. För detta räcker 140 tecken långt.
2. Twitter är ett styrmedel
Jag använder Twitter som styrmedel i nuet. Twitter visar mig vägen till det som händer just nu, vilket styr hur jag agerar. Och Twitter gör det dessutom möjligt för mig att styra andra en aning.
3. Twitter är ett dynamiskt socialt nätverk
Twitter är framförallt dess användare. Och för dig handlar det primärt om de som följer dig och de du följer. Twitter är också plötsligt uppstående samlingar kring aktuella ämnen. Dessa samlingar kan utöka ditt nätverk vilket leder till nya möjligheter för alla parter. Twitter motverkar social stagnation.
Men varför just Twitter?
Det kommer naturligtvis nya verktyg hela tiden, så det kan vara bra att anamma en attityd lik den spanska fotbollens. Ta det på uppstuds, direktpassa vidare. Funderar man för mycket på vad man ska göra av bollen kommer någon och tar den. Håll dig rörlig och passningsbar. Sociala medier är ett lagspel.
När detta publicerades befann sig följande historia i en tänkt framtid, som inte behöver bli sann, men som just då kändes någorlunda attraktiv
Jag är 14 år. Och går i skolan som alla andra. Skolan går man ju i nästan hela livet. Förr i tiden var gränserna märkligt tydliga. Plötsligt slutade man skolan, med en examen, som om det inte fanns något mer att lära sig.
Och man fick betyg också, blev bedömd av några få lärare, som om inte övriga världen var i stånd att göra en egen bedömning. Då fanns fortfarande tron på enkla svar. Sant eller falskt. Godkänt eller inte godkänt. Numera finns ju det mesta man gjort kvar. Det digitala fotavtrycket, som visar en mer komplex, men sannare bild. Och bedömningen kan göras från fall till fall. Det beror ju på vad man är ute efter. Och vem man frågar. Detta var en del av utvecklingen av demokrati 2.0, då de flesta former av myndighetsstämplar försvann och ersattes av det kollektiva medvetande som uppstod när vi kopplade ihop oss. Och det faktum att vi numera är så tätt sammanflätade minskar ju även trycket på individen. Det mesta gör vi ju ändå tillsammans.
Wikipedia blev första exemplet på den kollektiva förmåga människan besitter. Att det bara är några få promille som bidragit med faktisk information spelar ingen roll. Ihopkopplade med alla, är en promille en enorm resurs, som dessutom blir extra motiverade av den riktigt stora massan läsare. Detta har blivit en etablerad modell. Det är väldigt få företeelser där du har personligt ansvar. Och väldigt få områden där du inte har rätt att delta. Förr i tiden skrattade man tydligen åt flygplan utan piloter. Vi vet ju numera att tusen tioåringar landar ett plan bättre än ett par piloter. Det var onlinespelen som gjorde oss medvetna om kraften i den kollektiva intelligensen, även om det tog lång tid innan poletten trillade ner hos 1900-talarna.
Som 14-åring går jag fortfarande i skolan en stor del av min tid. Varje dag går jag till klassrummet, det heter ju fortfarande så - gamla begrepp har en märklig förmåga att hänga kvar. Klassrummet, rummet för lärande, är en arena med tiotusentals deltagare. Det är en blandning av mitt sociala nätverk och andra resurser. Här finns pedagoger förstås. Och experter. Mina föräldrar är ofta här. Och all information som jag och alla andra skapat på vägen. Och mina mentorer finns här, och kan se att jag är närvarande
. Det är ju fortfarande så att den äldre generationen har behov av någon form av kontroll. "Man vill ju inte ha en flumskola". Därför behöver jag vara närvarande enligt ett schema(!). Jag fattar inte varför, men så är det i alla fall. Virtuell närvaro är ett krav fyra dagar i veckan. Men oftast sitter vi ändå tillsammans "på riktigt", som mormor fortfarande säger. Mentorerna har alltid koll på både fysisk och virtuell position, men var jag befinner mig mentalt kan de i alla fall inte kolla
Eftersom jag är 14 år har jag även börjat jobba. Som lärare förstås - det blir ju alla som kan något. Jag ägnar säkert hälften av tiden i klassrummet som lärare. Och förresten är gränsen mellan elev och lärare numera raderad. I den konversativa världen är ju ett utbyte alltid ömsesidigt. Jag jobbar även som fildelare, dvs kulturspridare. Jag sprider mest musik, och får förstås betalt av artisterna som tack för hjälpen. Mitt tredje jobb är som affärutvecklare. När den gamla upplevelseindustrin inte klarade anpassningen till kopieringssamhället, tog kulturkonsumenterna saken i egna händer och började skapa nya affärsmodeller i öppna forum. Eftersom det fortfarande är svårt att få etablerad affärsverksamhet att själva tänka i nya banor, är affärsmodeller något av en hårdvaluta. Som varumärken på 1900-talet säger mormor.
I morgon börjar konferensen Framtidens lärande här ute i Nacka Strand. Är just i färd med att försöka skapa något inspirerande om web 2.0 och sociala nätverk. Hittade via Luis Suarez på IBM den här filmen, som avslutas med orden: “The death of education, but the dawn of learning”. Tekniken är en möjliggörare, och mycket händer inom en mängd områden just nu. Är vi vad gäller skola och utbildning inne ett paradigmskifte, där centralstyrning och kontroll som metod att pumpa eleverna fulla med “rätt” kunskap är på väg att bytas mot självorganiserande, kontinuerligt föränderliga nätverk som berikar individen under ett livslångt utforskande av omvärlden? Oj, vilken lång mening, titta på filmen istället:
Connections är en social kunskapsplattform, som visat sig användbar i många olika typer av verksamheter. Ofta får jag frågan vilket system Connections ersätter. Svaret är att det beror på verksamheten. Bland de företag som jag besöker, saknar man oftast idag system för att hantera organisationens kunskap och humankapital, även om många lever i tron att till exempel intranätet sköter den saken bra.
På samma sätt är det skolan. Många har IT-stöd för administrativa saker: elevadministration, utvecklingssamtal, betyg, schema, närvaro.
Typiska funktioner i dagens skolportaler, som i bästa fall även kan delas mellan lärare, elever och föräldrar.
Connections tillför i detta fall funktioner för att stödja det pedagogiska arbetet - dvs själva lärprocessen. Med connections blir lärprocessen berikad med möjligheter att dela med sig, interagera och konversera. Den fysiska skolana nödvändiga uppdelning i klasser, där lärprocessen hanteras i avgränsade klassrum, kan kompletteras med helt nya modeller där till exempel elever blir lärare åt varandra, där virtuella och till och med globala klasser lätt kan skapas, och där lärarens arbete och framförallt lärandet effektiviseras på samma sätt som i andra moderna, nätdrivna organisationer.
Verktyg som Connections kan revolutionera kärnverksamheten för alla som arbetar med kunskap. Våra datorer är sedan länge ihopkpplade med varandra. Våra administrativa system kämpar, med varierande framgång med att koppla ihop användarna med de formella processerna. Connections och annan social programvara kopplar ihop människorna med varandra. Det är ett IT-stöd helt och hållet inriktat på människor.
Igår hade vi ett seminarium på Logica om social programvara, och Logicas erbjudanden kring detta område. Albert drog bakgrunden, och kom bland annat in på skillnaden mellan strukturkapital och humankapital.
Ingen kan väl säga annat än att personal är dyrt i Sverige. Mycket dyrare än tex maskiner och mjukvara. Människor är dyra att anställa och behålla, och inte minst dyra i "drift". Desto viktigare då att man tar hand om sitt dyrt förvärvade humankapital på bästa sätt.
I många organisationer uppnår man en alldeles för dålig "verkningsgrad" av kunskapsarbetarna. Forskare har kommit fram till att det normalt rör sig om 40-50%. Visserligen an akademisk siffra, men inte desto mindre något som oftast inte accepteras när det gäller utnyttjandet av tex IT-utrustning eller kontorsplatser. En verknings grad på 50% för verksamhetens dyraste resurs…
Ett bra sätt att höja verkningsgraden är att synliggöra kunskapsarbetarna, dvs att göra deras kunskap synlig och återanvändbar i hela organisationen, och kanske även utanför företaget, i de kundnära processerna. Social programvara och sociala medier är det enklaste och bästa sättet att göra detta idag.
Jämför med den traditionella medarbetartidningen. Eller det klassiska intranätet. Där råder ett massmedie-tänk. Utrymmet och arbetsinsatsen är begränsad. Spridning av kompetens kräver i detta sammanhang redaktionella insatser. I bästa fall kan man förvänta sig en presentation av "Veckans medarbetare". Det är mycket bättre att införa självservice i kompetensspridningsprocessen.
"Inget mixtrande med marginalerna" (= Kvantitet framför kvalitet. Använd words standardmall - Endast om du är bra på att argumentera kommer du igenom med openoffice).
"Använd endast betrodda källor" (= Kolla på pirate- eller student-bay om boken finns för nerladdning, för wikipedia skapat av kreti och pleti kan man ju inte tro på)
Förhållningsorder jag såg i en elevuppgift för gymnasiet. Men är det en rättvis bild av skolans förhållande till IKT och informationssamhället?
Spotify fortsätter sin försiktiga utveckling. Små steg tas, några fram, andra tillbaka. Musik tillkommer och försvinner, och man anar att "ipred-bolagen" lurar i det finstilta.
I veckan släpptes API:et libspotify som kanske inte är så fritt som namnet antyder, men ändå ett steg i rätt riktning. Libspotify är ett C-bibliotek utan källkod avsedd för att bygga Spotify-klienter. Vad man kan vänta sig är integrationer med andra applikationer, som tex drar nytta av sociala nätverk.
Spotify kommer alltså fortsätta att äga kanalen mellan klient och server. Enligt Spotify kommer dessa klienter dessutom i nuläget endast fungera för betalande premiumanvändare, och får inte användas i webbapplikationer eller i mobila klienter. Ur terms of use:
“Approved Device” means desktops, laptops and netbook PCs and such other devices that we permit as notified to you from time to time. Approved Device does not include any mobile wireless handset or any other internet-enabled device that is designed to be handheld.
…
[you may not] attempt to embed or integrate the API into any website or otherwise allow access to the Service via the web rather than via the Application.
På grund av den C-baserade client/server-tekniken är biblioteket inte plattformsoberoende. Libspotify kommer i första vändan att vara tillgängligt på 32-bitars Linux/Intel. Detta beror troligen inte på att man drivs av någon anti-windows-ideologi. Spotifiys egen klient finns ju inte på Linux. Snarare vill man åt det öppna plattformsoberoende hacket Despotify.
Men även om man öppnar ett hål i ena änden, är det fortfarande stängt i den andra, vilket innebär att varken användare och fria artister kan bidra med eget innehåll på egna villkor. Användarna förblir konsumenter och oberoende artister får hitta andra kanaler. Dessutom måste man se upp med inlåsningseffekten. Libspotify-klienter kommer att vara bundna till Spotify (premium) som har monopol på distributionen, som kan bestämma vilka klienter som får användas, och som därför naturligtvis har de stora skivbolagen hängande bakom ryggen. Dessa vill ju inte bli sittande med svarte petter vilket händer om en alltför stark mellanhand kan diktera villkoren. En mer användardriven och öppen strategi vore bättre för en kreativ musikkultur, med det är kanske inte det som är fokus för Spotify.
I inledningen av denna korta video skymtar några siffror som visar ineffektiviteten hos informationsarbetarna, den som vi alla känner igen: Vi letar efter information utan att hitta den, återskapar information som andra redan skapat, och återanvänder gammal och felaktig information i brist på bättre. Huvudproblemet är att en stor del av informationsarbetet rör sig utanför de väl definierade processerna, och så måste det vara så länge vi har behov av innovation och kreativitet inom en verksamhet. Inom en process är allt som inte kan förutses en avvikelse i negativ mening.
Fick tips om skittles.com av Min kollega Albert
Skittles "webbsida" lägger sig som ett lager på andra populära kanaler som youtube och twitter.
Web 2.0 innebär bland mycket annat att nätet kommit att handla mycket mer om flöden och kanaler än om platser. Vill man träffa människor, till exempel kunder, är det inte längre ett snyggt "huvudkontor" i form av ett bra domännamn med en officiell webbplats som är det viktigaste. Istället gäller det att hitta ut till de kanaler där använder rör sig, och dessutom att rätt förstå kulturen i dessa. Webbnärvaro handlar alltså inte om att etablera sig på en plats, kontrollera den och stanna där.
Så Skittles.com gör kanske helt rätt som har kontoret "på fickan".
Så har man fått en blogg till att hålla reda på… Den finns på http://connections.logicalive.com, där man kan se hur Connections fungerar. Här kan man även skaffa sig ett eget konto om man vill testa.
Direktlänken till min blogg är http://connections.logicalive.com/blogs/brandelld/
Googles uppslagsfunktion leder oss in på de breda sökvägarna, och visar mönster om oss alla.
Vi svenskar är som vi är, en blandning av sundhet, självgodhet och vemod:
Här är presentationerna från frukostseminariet i Malmö 2009-03-05, om Web 2.0, social programvara och Connections:
Gammelmedia, denna gång i form av DN, anar ugglor i mossen, eller snarare i bloggsörjan, och en indignerad bloggosfär undrar hur det är ställt i huvudet på den stora draken.
Kanske är det så att den stora framgången för sociala medier fått DN att fundera över sin identitet. Om man numera får finna sig i att vara nummer två på allt, vad kan man kontra med? En kritiskt granskande attityd kanske, tendentiösa artiklar, med ett tydligt budskap till genomsnittsläsaren, som senaste halvåret på ett för tidningarna hotfullt sätt börjat lära sig hantera andra informationskällor:
"Det är VI som är de trygga medierna. Vi är inte köpta. Vi får inte betalt för att skriva (eller, det får vi ju, men inte på det sättet fattar ni väl!). Med DN vid frukostbordet är ni i trygga händer."
Nej, DN, det är nog lättare att köpa massmedia än bloggosfär. Och maktkampen fortsätter. Kampen mellan 1900-talets etablissemang och de som hittat ett nytt liv i den nya digitiala eran. Media, musik- och filmindustri, rättsväsende, politiska parlament - alla är numera satta under lupp…
TPB-rättegången är verkligen en alldeles speciell föreställning, en kulturell händelse, precis som de åtalade och Piratbyrån påpekat tidigare. Men den har inletts i ett bedövande långsamt tempo.
Krockarna sker på flera plan: Juridik mot teknik. Gammalt mot nytt. Långsam framställning mot blixtsnabb rapportering via alla nya kanaler. Händelsen har seglat upp som nr 1 på twitter.
Men som skådespel är detta en konflikt utan symmetri. Parterna är alltför olika, och detta faktum är stundtals bedövande. Och i periferin pågår den mer intressanta debatten om upphovsrätt kontra frihet och om befästandet av förhållandet producent-konsument kontra den nya deltagarkulturen.
Snart börjar rättegången mot TPB, och många är engagerade.
En djupare debatt om upphovsrätt är också i full gång. Av det som fildelas på TPB är huvuddelen musik och film, och av dessa är musiken lättast att ta sig an om man vill nå kärnan i debatten om upphovsrätt, skapande och kultur. Musik är något som ”alla” ”alltid” har sysslat med. Det är en självklar del av människans kultur och historia, som på 1900-talet industrialiserats enligt en massmediemodell som dels utarmat musikskapandet för alla utom ett fåtal, dels ur ett produktions- och informationstekniskt perspektiv inte längre är relevant.
På ett filosofiskt plan kan man argumentera för att musiken blir fullständig först när någon lyssnar på den. Det finns en hel kedja av mer eller mindre kreativa aktiviteter på vägen dit, och alla som är med kan om man så vill kallas kreatörer: Kompositörer, musiker, producenter, distributörer, remixare, fildelare, lyssnare. Totalt en kreativ process som är del av vår gemensamma kultur.
I hela kedjan arbetar man med upprepad kopiering, transformering och addering.
Och vad gäller affärsmodeller i denna kedja av skapande, så är det inte svart eller vitt. Man kan få betalt och man kan betala i hela kedjan. Och med tanke på att musiken slutproduceras i lyssnarens hjärna, kan man mycket väl tänka sig en modell där man får betalt för att lyssna. Det är upp till kreativa (återigen) entreprenörer att skapa affärsmodellerna.
Ett litet axplock av kreativa alster jag troligen kopierat vid skapandet av detta inlägg:
Oscar Schwartz: The Pirate Bay och kriget mot MÄNNISKAN
Copyriot: Antecknat kring Chris Anderson
Med, som alltid, djupt intressanta tankar, om bland annat skillnaden i amerikanskt och europeiskt syn på kultur. En skillnad som jag tycker syns i debatten bland bloggarna. En slags förenklande sammanfattning: Debatten och tänkandet i USA handlar främst om rätten att tjäna pengar och hur man ska göra detta. Om gamla respektive nya affärsmodeller. Detta finns förstås även i Europa, men här finns utöver detta även en tydligare ideologisk debatt om kulturella värden och om och i så fall vem som ska äga kulturen.
Vctor Stone ccMixter: A memoir, "How I Learned to Stop Worrying about the RIAA and Love the Unexpected Collaborations of Distributed Creativity During the First Four Years of Running ccMixter"
Favoritämnet på World Economic Forum i Davos har förstås varit den ekonomiska krisen. En del kan man se på webben.
Hittade bland webbsändningarna endast en tydlig punkt om vår nya värld: The Next Digital Experience. Med "some fascinating people on stage" enligt moderatorn. Ledande personer från bland andra Google, Facebook, Adobe och Microsoft. Men trots all samlad kunskap och erfarenhet, och trots en bra grundstämning, så är det efter denna session uppenbart att "The Next Digital Experience" inte kommer att skapas av dessa herrar. De sitter på infrastrukturen, men inte på idéerna. Vill du hitta visionärer, leta någon annanstans. Till exempel bland användarna.
Marknadsstrategerna Saugatuck har frågat 150 CFO i USA, Europa och Asien om vilkar av IT-lösningar man köper och beräknar köpa som tjänst:
Det är knappast överraskande att mängden SaaS-leveranser förväntas öka under de närmaste åren, men undersökningen visar också att detta inte bara är en fråga för CIO, utan att man är redo även på verksamhetssidan, och att SaaS troligen inte blir en tydlig IT-leverans i framtiden - i den meningen att man snarare kommer att köpa tjänster utifrån verksamhetsnytta/pris än med utgångspunkt från tekniska egenskaper.
Det tekniska förväntas bara fungera. Färre uttalade krav angående till exempel prestanda och tillgänglighet alltså. Vet du förresten vilken tillgänglighet (leveranssäkerhet) ditt elbolag eller din eldistributör lovar? Bryr du dig? Förmodligen inte förrän något händer.
Många tvekar att ge sig ut i molnet för att tjänsterna inte känns stabila och långsiktiga. Ofta betonas vikten av att upprätta kommersiella avtal för att tjänsten ska bli tillräckligt "kontinuerlig". Kontinerlig vad gäller funktionalitet, tillgänglighet och säkerhet.
Men hur hållbara är kommersiella uppgörelser? Som det ser ut just nu i världen, så verkar ekonomiska regler inte riktigt fungera på topp. Stora etablerade företag som GM riskerar att falla oroväckande snabbt om inte hjälp skjuts till. Hur stabilt är det att lita på verksamheter vars ägare har en horisont på max ett kvartal?
I mediavärlden verkar det som att de kommersiella aktörerna är de minst pålitliga. Filmer tystnar på Youtube på grund av avtalsstrul med Warner. Och nu försvinner även musik från Spotify, därför att man hängt upp tjänsten på avtal med de etablerade skivbolagen. Jag har ju kritiserat Spotify tidigare just för detta, och är egentligen inte överraskad. Skivbolag är opålitliga i sitt förhållande till nätet. Det är visserligen artister och lyssnare också, men konsekvenserna blir ju inte lika omfattande. På Jamendo, till exempel, är det artisterna själva som lägger upp musiken. Vill man ta bort den, får man göra det, och det händer väl också, men i stort är innehållet stabilt, och ständigt växande.
Och bristen på kommersiell hållbarhet finns ju även i gamla världen. För att till exempel få tag i gamla böcker eller skivor är man oftast hänvisad till antikvariaten, eller till sitt personliga nätverk.
Och vilket uppslagsverk är mest stabilt, Wikipedia eller Nationalencyklopedin? Vilket kommer att överleva längst? Spelar det någon roll att jag kan köpa NE-tjänsten? Eller är det en mer hållbar strategi att utan juridiska krav om motprestation donera till Wikipedia?
Mer i ämnet: Spotify måste rensa bort musik, har spotify sålt mig grisen i säcken?, Stopify, Muted on Youtube? Think CC!, YouTube Users Lash Out At Warner Music (And Google) With Protest Videos
Skola och utbildning är ämnen som ständigt debateras, och som alla har åsikter om.
Mest politiskt korrekt för tillfället är uppenbarligen att inta en ordning-och-reda-attityd, men de som kan något om pedagogik vet att det inte fungerar. Speciellt inte i dagens värld. Ett några år gammalt citat:
- Lärandet måste vara meningsskapande för eleverna, inte om 15 år, för då struntar eleverna i det. Lärarna måste alltså hitta lärprocesser som är meningsskapande i nuet….
Och då krävs två saker. Först måste lärarna möta eleverna där de är. Lärarna behöver sedan utmana elevernas föreställningar för att bidra till att fördjupa deras förståelse utifrån vetenskaplig grund.
Hans-Åke Scherp
Med utgångspunkt från detta, kan man fundera vidare över utveckling "från push till pull", som för skolans del innebär att lärandet måste ske mer på elevernas villkor, och inte drivas av de samhällsnormer och auktoritära institutioner som vi håller på att lämna bakom oss. Om skolan inte lyckas anpassa sig, kommer dess betydelse för barnens utveckling att minska. Precis som skivbolagens betydelse för musikkonsumtionen.
I 2.0-världen äger eleverna lärprocessen. Eleverna är i centrum. Hela tiden. Lärandet ordnas runt dessa. Skola och lärare är elevernas hjälpmedel.
Skolan 2.0 är elevens verktyg för att förstå samhället. Inte samhällets verktyg för att forma en ny generation.
Se även
I förra posten klagade jag lite på teknikfokuset i mediernas molnrapportering. Att man ser molnet som en stor datorhall full med datorkraft. När detta mognar ändras nog synsättet på vad molnet levererar. Först försvann järnet, "burkarna", och datorerna blev virtuella. Men fortfarande med fokus på "Intel CPU", "Gigabyte" och annat IT-mässigt. På samma sätt var de första bilarna kopior av hästdroskor, och många pratar fortfarande om "hästkrafter" som om det vore själva huvudsyftet med bilen - att ersätta häst(arna) - Istället för ett sätt att transportera sig. Intressant nog väljer man aldrig flyg eller tåg efter antal hästkrafter. Man köper ju en transporttjänst. Bilar är fortfarande statussymboler, men hur är det med IT? Är det coolt med en stor server? Förr specificerade inte Royce Rolls motoreffekten. "Tillräckligt" hette det. Och det är ju likadant när man väljer elleverantör. Det är inte hur mycket watt man kan leverera som är fokus, utan pris, tillgänglighet och service. Att elen räcker till för att driva prylarna där hemma ser vi som självklart. Stora pojkar kanske aldrig vänjer sig av vid teknikfokuset när man väljer bil, men det lär nog affärsdrivande företag och organisationer göra - när de börjar köpa tjänster i IT-molnet.
Adobes utvecklingsplattform för informationshantering, LiveCycle finns nu även att tillgå som tjänst. Närmare bestämt LiveCycle ES Developer Express. Computer Sweden skriver att Adobe tar plats i Amazons datamoln EC2, men det är egentligen irrelevant. Det är snarare LiveCycle som är molnet. En molntjänst som utnyttjar en annan alltså. Det är en vanlig uppfattning att molnet ersätter hårdvara. Men det är inte hela sanningen. Molnet levererar redan idag allt från virtuella servrar till stöd för verksamhetsprocesser och sociala nätverk.
Mer information om Adobes satsning finns hos bland andra technoracle.
Här är en ny video med Andrew McAfee, ledande forskare och evangelist inom Enterprise 2.0.
Den är lång, och innehåller i princip sådant som fångats på Youtube tidigare. Har ni inte hört honom tidigare, är det absolut värt att i efterhand “delta” i detta möte. Men det mest intressanta här är kanske själva mötet, och att vi får tillfälle att titta på möteskulturen. Det börjar uppenbarligen som en lunch, med folk som äter, och samtidigt är det laptops överallt i det underdimensionerade rummet. Vissa av deltagarna lyfter knappt blicken från sin dator. En ny möteskultur, som jag känner igen mig i, men som kanske är provocerande för andra.
McAfee har också en väldigt träffande beskrivning av ERP-system ca 6,30 minuter in i videon.
Normalt är det kanske skakigare i små företag när det blåsar snålt på marknaden. Men för alla som arbetar i stora organisationer kan det bli en mindre behaglig aha-upplevelse att det professionella (men även sociala) nätverk man investerat i, till största delen sitter på insidan. Förlorar man jobbet, förlorar man kanske även största delen av sitt nätverk.
Och vem "äger" dina interna sociala kontakter som du skaffat dig på arbetstid. Du eller företaget?
Många har sagt det redan, så detta får väl taggas under begreppet "tjat". Men, i sämre ekonomiska tider får de sociala nätverken ökad betydelse. Dels har vi mer nytta av dem, dels borde vi ha mer att spendera på dem. Och det är tid snarare än pengar som är hårdvalutan i nätverken.
Fick äntligen en invit till Spotify, så nu slipper jag gissa vad hypen handlar om. (Att betala för en helt osedd tjänst är jag av princip emot).
Det mesta av min tidigare kritik stämmer tycker jag. Spotify är, än så länge i alla fall, en del av musikindustrin, och inte en community för användarna. Vilken musik som finns bestäms av avtal med skivbolagen, och det finns ingen möjlighet att bidra med musik man tycker fattas. Från ett musikaliskt perspektiv är urvalet därför slumpmässigt. Vissa artister är väl representerade. Andra saknas helt.
Det kommer många musiktjänster just nu, och det kommer krävas en del om man vill lyckas. Några råd till Spotify därför:
En del av detta kommer nog inte gillas av skivbolagen. Annat kanske redan är på gång, men bloggen avslöjar åtminstone inget. Det är mer Joost än Youtube just nu. Vem blir musikens Youtube? Svaret kanske kommer 2009.
Äntligen(?) tillbaka till det så kallade professionella livet. Men gränserna suddas ut alltmer. Det verkar som att fler än tidigare stannat kvar online denna jul. Även om de råkat befinna sig i en fjällstuga.
Jag måste nog byta namn på den här bloggen. Senast jag skrev om CMS var hösten 2006. Och portaler är väl kanske inte heller så kul. Portaler och innehållshantering är självklara delar i som har med webb att göra numera.
Men vad ska den heta?
Via Next Generation Internet, och ett “gammalt” (>två veckor…) inlägg om Peter Parkes hittade jag denna film om den nya tidens innovation, berättad i ett spännande format:
Text
